Eftersom jag börjar bli trött på att berätta historien för alla jag möter ute på byn tänker jag offentliggöra händelsen här och nu. Jag skulle på ett möte på Osby Näringsliv den ödesdigra dagen den 10 augusti Nästan framkommen råkade jag ut för en tråkig cykelolycka.
Min uppgift var att informera butikerna i Osby om hur det går med Centrumplanen för Osby tätort. Jag skulle också berätta om en idé jag fått angående att öka besöksvärdet i Osby och göra våra attraktioner tillgängligare. Detta kommer jag att berätta mer om sen.
På väg till mötet kom jag farande i backen på Klockaregatan utanför Borgen, just före korsningen med Västra Storgatan. Med halmhatt på huvudet och hjälmen i cykelkorgen kom jag farande. En lätt motvind puffade till och halmhatten lyfte och gjorde en saltomortal i luften och landade mitt på gatan. Av ren idiotisk reflexreaktion drog jag till med handbromsen. Om något är effektivt och i mycket gott skick på min cykel, så är det just handbromsen. Ni som varit med om liknande vet att det som händer är att bakdelen på cykeln inte stannar lika snabbt som framdelen, vilket medför att även den cyklande lämnar sadelns ganska trygga plats med en saltomortal över styret upp och landar med en smäll i asfalten. Saltomortal är italienska och betyder dödshopp.
Så kunde det blivit! Jag plöjde ner med ansiktet i asfalten. Panna, näsa, läppar och haka fick ta smällen. Huvudet kastades bakåt i våldsam kraft. Jag reste mig med blodet forsande från ansiktet. Ni vet ju hur det brukar blöda från sådana sår. Första tanken var; ”Nu kommer jag för sent till mötet.”
Jag låg inte särskilt länge på gatan innan jag blev omhändertagen av de underbara butikstjejerna i Osby Shopping. De tog in mig på Osby Näringsliv och larmade ambulansen. Jag protesterade och tror att jag sa nåt om att jag måste först informera om… ”Du ska så fan heller! Du ska in till sjukhuset direkt”, röt Sara på Titti Bus. Jag tystnade! Kanske jag insåg att det var helt absurt att jag skulle stå där blödande och uppsvullen i hela ansiktet och prata och Sara säger man inte emot när hon är på det humöret.
Jag blev proffsigt omhändertagen av ambulanspersonalen och väl på sjukhuset i Kristianstad gjordes nödvändiga undersökningar. Jag berättade om detta senare för vår personal på Växtmästaren att jag blivit röntgad både i nacke och huvud. Nackröntgen gav vid handen att två halskotor hade frakturer men de hittade inget i huvudet. Just detta sista fann mina anhöriga och personalen väldigt muntert.
Jag förstår nu att min formulering gav chansen till gliringar. Det är sånt man får ta.
Domen blev 12 veckor med halskrage dag och natt med två pauser på en halvtimme vardera för tvättning, rakning och luftning av huden i läge liggande blickstilla med blicken mot taket. Under det första dygnet på sjukhuset hände inte många upplyftande saker utom att jag slapp operation. En händelse i sjuksalen förgyllde dock tillvaron även om den var tragikomisk. Det var min granne i sjuksängen bredvid som kallade på sjuksköterskan och klagade på att det stod någon utanför fönstret och tittade på honom. Han blev lugnad med att vi befann oss på åttonde våningen!
Det i särklass mest upplyftande var dock när översköterskan gav förhållningsregler för hemkomsten. ”Ingen dammsugning eller diskning på 12 veckor och Du får inte bära tyngre än ett mjölkpaket.”
Men det är inte särskilt kul. Jag får inte köra bil eller cykla, kanske beroende på att jag varken kan titta åt höger eller vänster eller så är det för att jag käkar morfintabletter.
Jag får heller inte dricka något starkt! Tänkte först att jag kanske kan vara med på kräftskiva och när det är dags för en snaps så kastar jag in en morfintablett. Bra lösning tyckte jag men Eva sa att jag inte var riktigt klok.
Hon har säker rätt. Det brukar hon ha. Jaha, nu går jag omkring lika rakryggad och styvnackad som självaste redaktör Ingvar Kvarnhammar.
Härom dagen hade Eva lite bråttom när hon skulle hjälpa mig med att ta av halskragen för luftning och sedan sätta på den igen. Det bar sig inte bättre än att hon lyckades montera den bak-och-fram. Det kändes lite konstigt när jag reste mig upp men jag fattade snabbt att något var galet. Jag kunde inte lyfta blicken från golvet! Jag reklamerade ögonblickligen det inträffade och Eva frågade med ovanligt skarp röst: ”Hur var det egentligen? Sa sköterskan verkligen att Du inte fick dammsuga?”
”Nej”, svarade jag uppgivet. ”Det sa hon kanske inte ordagrant men jag skulle ta det lugnt och jag tolkade det så.”
”Hm, tänkte det”, sa Eva och monterade om halskragen.
Ja, och så var det det där med trädgård. Du kan beskära det mesta i trädgården nu i september.
Ha en go höst och glöm inte hjälmen!
Jankov
[/vc_column_text][/vc_column][/vc_row]]]>