När man är en liten kanintaxvalp är världen stor och spännande. För matte är det mest spännande att försöka få grejerna att bli kvar i granen, det mumlades ett tag om att… ”Jag ska minsann hämta häftpistolen och fästa pyntet med.” Nu vet ju inte en liten kanintaxvalp vad en häftpistol är och om den så hade gjort det hade den inte brytt sig ett dugg.
När matte väl hittade det sista glittret som skulle upp i granen var det omsorgsfullt dekorerat av en mycket liten hundbajs… jodå, här gäller det att vara snabb om man skall få vara med och dekorera, tänkte lilla Betty i sitt stilla sinne.
När allt var på plats var det dax att dra vidare och hitta andra lekkompisar. De två katterna i hushållet är alltid tacksamma att försöka få fart på. Efter dessa veckorna i denna familjen hade Betty lärt sig några otrevliga läxor, en av dom värsta var att komma för nära katten Sonja för hon sticks. Men just därför måste man ju testa gång på gång. Betty står på vakt en bit från Sonja och väntar på att kunna få fart på henne, men tyvärr är det lite som när man försöker åka skridskor vid 50 års ålder… det ser roligt ut, man är lite rädd och efter en stund har man ont i hela kroppen och undrar – varför i hela friden gjorde jag detta??
Då finns det inget bättre än att krypa upp i mattes knä och tänka – om den där jädrans tomten snart kommer kan han ta med sig en katt hem…
Snart lägger sig julefriden i Immeln och den lilla kanintaxvalpen Betty somnar och drömmer om nya äventyr.
Susanne och Betty
]]>