Ett strävsamt äldre par

Ett strävsamt äldre par

0

”En bild säger mer än tusen ord”  är ett ordspråk man hör ibland. Bilden är tagen år 1917 på det strävsamma paret som står uppklädda i söndagskläder på åkern utanför sitt hus är härlig. Men det finns så mycket mer att berätta om Sven och Bengta Persson.

Sven Persson föddes en sommardag 1852 som sjätte barn i torparfamiljen i Eskeröd i Glimåkra socken. Någon gång under barndomsåren, från fyra till tio-årsålder, noterar prästen i husförhörslängden att han är ”dövstum”.

”Dövstum” var en vanlig notering förr om man var döv. Troligtvis var det dock inte så vanligt att man samtidigt inte kunde tala utan det var en följdverkning av hörselnedsättningen. Eftersom man inte hörde sin egen röst så lärde man sig heller inte att prata. I mitten av 1800-talet verkar det funnits många döva och stumma personer, flera stycken i varje socken. Jämfört med dagens statistik från Sveriges Dövas Riksförbund om att det finns 8-10 000 barndomsdöva så var det betydligt vanligare förr. Hjärnhinneinflammation, scharlakansfeber med flera sjukdomar kunde orsaka hörselnedsättningar. En vanlig öroninflammation kan ge hörselnedsättning som komplikation och nutida sjukvård med antibiotika eller förebyggande vaccinering mot barnsjukdomar var inte alls lika vanlig då. Vaccination mot ”koppor” förekom i Glimåkra församling enligt husförhörslängderna från ca 1813 men faktum kvarstår att många fler personer levde med grava hörselnedsättningar.

Sven Persson var 18 år när fadern dog år 1870. Flera av hans syskon har rest till Amerika och kvar i torpet bodde hans mor, torpareänkan Bengta samt hans syster Inger. Efter tiotalet år gifte sig Sven med en kvinna från Årbohult i Hallaryd socken, Bengta Johansdotter.

Nyblivna hustrun Bengta var mellandotter i en åbo-familj med totalt åtta barn där en dotter dog som nyfödd. Bengtas familj hade det till synes något bättre ställt då de var åbor, alltså ägandes och brukandes sin egen mark. Även Bengta var ”dövstum”. I husförhörslängderna i Hallaryd skrivs noteringen in för första gången när Bengta fyllt åtta år. Kanske tyder det på att Bengta fått sin hörselnedsättning i samband med sjukdom? Hennes fyra år äldre syster Sissa noterades också som ”döv”.

Bengta och hennes syster Sissa lärde sig att läsa och klara dåtidens husförhör där prästen bedömde församlingsbornas kristendomskunskap och läsförmåga. Man kan se att noteringarna är sparsammare än för andra barn i samma ålder och ibland kompletterade med extra anteckning om ”döv”. Men båda systrarna får vid utflyttning från Hallaryds socken bra betyg. På Sissas attest har prästen noterat att hon ”läser godkänt” och har ”godkänd kristendomskunskap” samt ”har mycket svårt för att höra”. På Bengtas attest noteras att hon ”läser försvarligt innantill” och har ”försvarlig kristendomskunskap”, men ”har ej bevistat förhör”. I flyttningsbeviset för Bengta står också att hon ”är i äktenskap förenad med döfstumme snickaren Sven Persson i Eskeröd, Glimåkra socken den 13 november 1890”. Flyttningsbeviset skrevs samma dag som paret gifte sig.

Sverige fick en lag 1842 om obligatorisk folkskola men ända fram till 1890 var det inte obligatoriskt med skola för ”dövstumma” i Sverige. När Sven och Bengta var i skolåldern var det alltså upp till enskild präst eller sockenlärare om de ville undervisa dessa barn och det är säkert därför det skiljer markant mellan socknarna.

Sven å sin sida hade svårare med läskunskapen. Det är tomt i fältet för att ”läsa” och ett betyg ”C” i fältet för ”förstår”. Han har heller inte deltagit i husförhör eller tagit Herrens heliga Nattvard. Prästen C A Sunesson verkar i alla fall bekräftat en konfirmering av Sven och han kunde därför ta ut ett hinderslöshetsbetyg för giftermål. Det nygifta paret bosatte sig på Svens föräldratorp under något år innan de flyttade till Örkeneds socken, till det torp som så småningom kom att kallas Spjutatorpet. Här bodde de i flera decennier tills Bengta dog en aprildag 1924. Sven flyttade då till Loshult.

Paret kallades lokalt för Dommen och Domma-Bengta. Det står för ”dum” med göingskt uttal. Inte för att de på något sätt var dumma eller ointelligenta utan snarare för att ordet ”dum” kommer av tyska ”dumm”, fornsvenska ”dumbr” och engelska ”dumb” vilka betyder stum, dov men också oklar.

Text: Anette Blidberg

Bild: Oscar Olsson, Simontorps gårdsarkiv