Man blir på gott humör. Får sig kanske en liten tankeställare. Och framför allt blir man sugen på att prova själv.
Eivor Steinkellner i Älmhult har sysslat med ”återvunnen konst” de senaste 15 åren. Hennes uppfinningsrikedom verkar att sakna gränser. Garnet från en gammal tröja blir hastigt och lustigt en läcker presentpåse. Och rätt mycket av idéerna hamnar faktiskt på tändsticksaskar.
Eivor Steinkellner är på gott humör. Utan tvekan en munter människa. Under hela april har Älmhultsborna kunnat se hennes återvunna konst i litet format på biblioteket. Budskapen på otaliga tändsticksaskar väcker positiva känslor.
Men varför just tändsticksaskar?
– Haha, min konstnärliga ådra kanske inte är större än en ask, säger hon med glimten i ögat.
Eivor har sitt ursprung i Västra Torsås. Efternamnet tyder inte mycket på det. Men allt har en orsak, i detta fallet den unge österrikaren Walter Steinkellner som sökte sin lycka i Sverige och hamnade i Gemla 1963.
– Jag är i stort sett uppvuxen i ett hönseri. Närheten till djur är viktig. Så småningom skaffade Walter och jag en liten gård med mycket odlingsyta strax utanför Älmhult. Där bodde vi i 39 år och hade alla slags djur. Och en örtagård. Österrikare älskar att odla, berättar Eivor med ett skratt.
Intresset för att återanvända sitter i sedan barnsben. Dels för att det är nödvändigt, dels för att det är roligt.
Att skapa något nytt av det som redan finns, kalla det konst eller kanske konsthantverk, startade för 15 år sedan. I höjd med 60-årsdagen skulle man kunna säga. Tändsticksaskarna är speciella med sina bilder och små positiva budskap.
– Jag letar efter material i lugn och ro. I tidningar, kataloger, tidskrifter. Det är nästan som terapi, en slags meditation.
Eivor gillar Allt om Älmhult.
– Ja det är bra papper i den tidningen, säger hon och försäkrar att hon läser innan hon klipper…
Nu handlar det inte enbart om tändsticksakar i olika format. Utbudet är stort och väldigt personligt. Av presentsnören, mattvarp, garn från en gammal stickad kofta, kan det bli handleds- och benvärmare, presentpåsar, små väskor och fordral. Det är bara fantasin som sätter gränser.
– Knappar är roliga. Jag sätter gärna knappar från gamla kappor på de väskor jag stickar, förklarar Eivor och tillägger:
– Det kan låta enkelt, men man ska inte vara rädd för det enkla.
Resultatet låter hon gärna finnas framme, som små konstverk att glädjas åt. Och som speciella presenter fungerar Eivors rikliga produktion väl, allt är ju unikt på sitt eget sätt.
– Jag vill gärna ge inspiration till andra att göra något själv. Att skapa är väldigt roligt och det känns hälsosamt.
Eivor Steinkellner har säkert rätt. Återvunnen konst ligger i tiden och att ge nytt liv åt det som annars skulle kastas låter som en riktigt bra idé.
Text och foto: Lasse Lindell